nothing to be done

Idag hittade jag en liten larv när jag kom och gick längsmed vägen. Den var kanske fyra fem centimeter lång och alldeles hårig minsann. Precis som en liten kattunge, fast ändå inte. Jag tog upp den åh så söta ludna lilla saken i min famn, och funderade på att ta med honom hem, men det ville tyvärr inte per. Fast lika bra var nog det eftersom den lilla larven var så rädd för mig. Den kröp ihop och förvandlades till en stor hårboll. Jag döpte honom till Gunnar och la ner honom i gräset igen för att med tjuriga steg vandra hem.

Jag vet inte vad det är med mig och insekter, men jag helt enkelt bara älskar dem, om de inte kommer i flock då vill säga. Men ingenting är ju särskilt trevligt i en flock. När jag ser en spindel eller kackerlacka, kanske en larv eller en skalbagge ni vet en sån där som skimrar så fint i solen då vill jag bara plocka upp dem och studera dem ta hem dem och lägga dem i en liten rosa låda. Fast det gör jag ju såklart inte. Men ändå, de är ju så fascinerande och små och invecklade och söta och sånt på en och samma gång. Jag gillar dem.