nothing on my mind

Det var ett tag sedan jag skrev nu. Jag vet inte, jag har bara tappat all inspiration totalt, samtidigt som jag tror att det jag behöver är att just skriva av mig. Livet rullar på och det är som inte så mycket mer med det. Jag är fortfarande jättekär och lycklig med Per, katten mår bra och vi har börjat få det riktigt fint hemma bara vi får tapetsera om i vardagsrummet nån jävla gång. Terapin går jättebra och jar har gjort enorma framsteg, jag har jättekul med birds och anna dom gånger vi ses och är i allmänhet nöjd med tillvaron.
Men ändå så känns det som att det är så mycket som saknas. Jag saknar platser där solen alltid lyser, jag saknar drömmarna jag en gång hade, jag saknar minnen som saktar tynar bort och jag saknar vänner som jag sakta glider från. Framförallt saknar jag mina vänner. Men när det gått så mycket tid ifrån varandra är det väl svårt att ta tag i relationer igen och hitta tillbaka. Men ändå så saknar jag några av er så mycket att det nästan gör lite ont. Vi satt och pratade jag och Per för någon dag sedan. Om vårat framtida bröllop och då kom jag fram till att jag har så många fina vänner som jag vill ska vara närvarande, som jag inte vill fira den lyckligaste dagen i mitt liv utan. Inte för att vi ska gifta oss riktigt än, men ändå jag vill ju dela den dagen och alla andra dagar med mina vackra vänner. Och jag måste säga att jag inte har långt till tårarna när jag tänker på att jag glidit ifrån dessa vackra människor som jag ju faktist har älskat och älskar. Som jag saknar så otroligt mycket. Vars hittar man orken att kämpa för sina vänner, hur hittar man tillbaka till varandra, är det meningen att jag ska hitta tillbaka till alla av dem? Jag vet faktist inte, men vad jag vet är att jag saknar mer än vad jag visar. och nu har jag rabblat ur mig en hel novell känns det som men men, det var skönt att lätta på hjärtat! Nu ska jag baka lussekatter och knäck.
På återseende!